Den här pjäsens första version var en kortpjäs som jag skrev under en av de sista kurserna jag gick på Konstuniversitetets Teaterhögskola. När vi skulle börja skriva fick vi inspirationsmaterial i form av olika bilder. Jag valde en bild av en broderad kudde på en gammal soffa som påminde mig om min farmors soffa. Min farmor bodde i Larsmo, en kommun utanför min hemstad Jakobstad. När jag blev påmind om soffan började jag komma ihåg andra detaljer från farmors hus och började fundera på vilken sorts berättelse som kunde utspela sig i det här lilla gula huset. 

Kortpjäsen jag skrev då handlade om två vuxna syskon, en syster och en bror som träffades efter många år i sitt barndomshem för att reda ut hur de skulle ordna sin mammas begravning. När en människa dör finns det mycket praktiskt att reda ut och det är en del av sorgeprocessen att ordna med dessa saker. I kortpjäsen upptäcker syskonen att de inte har något att prata om när mamman redan ordnat med allt det praktiska inför sin död: huset är tömt på hennes saker och mamman har gett tydliga anvisningar om hur hon vill att begravningen ska se ut.

Någon månad efter att jag gick den där kursen stängdes min skola och teatrarna ner på grund av coronapandemin. Jag fick min examen samma vår men teatrarna var stängda och överenskomna projekt lades på is. Efter att coronapandemin blivit en del av vardagen började jag fundera på vad jag kunde göra för att fortsätta jobba. Jag började skriva vidare på det jag hade påbörjat under mina studier. Jag tyckte att jag hade hittat något intressant under min första skrivprocess: att skriva dialog mellan människor som inte vill eller kan prata med varandra. Så jag skrev en scen till, lade till en karaktär, skrev en till scen och så vidare. Så småningom öppnade teatrarna igen och jag började jobba med andra projekt. Under några års tid skrev jag vidare på pjäsen, ibland för att jag fick en idé om vad som skulle hända till näst, ibland för att jag inte hade något annat jobb. Sakta men säkert började pjäsen ta form och när jag fick ett arbetsstipendium från Kulturfonden kunde jag arbeta en längre tid med manuset och göra det klart. Jag vill passa på att tacka kollegor som läst mitt manus och gett kommentarer samt uppmuntrat mig att skriva färdigt.

Under den långa skrivprocessen har jag hittat olika teman och idéer som jag försökt få att rymmas innanför pjäsens ramar: in i det lilla gula huset och mellan de fyra personerna som är där. En del teman är strömningar och trender jag ser i samhället, andra kanske är mer personliga observationer och upplevelser. Jag har försökt att inte enbart se det hela ur en persons perspektiv utan snarare utifrån. Som om man kunde gå förbi det där lilla gula huset i Larsmo eller någon annan liten ort i Finland, öppna en av väggarna och titta in hos människorna där.

Platser, personer, saker.

Det finns ögonblick jag minns så tydligt. Personer, platser, saker. De bildar en väg in i den person jag är. Jag upplever att i sådana ögonblick sammanstrålar den person jag är med den jag en gång varit. Tillsammans bildar de en mosaikartad väv av upplevelser och erfarenheter som står som grund för en tanke om hurdan morgondagen skulle kunna bli.

Vi har alla något som finns kvar. Vare sig det är huset vid åkerkanten eller en låda med gamla saker. Det kollektiva minnet består av enskilda individuella upplevelser och ögonblick. Kanske söker vi trygghet där ibland? Minnena lever inom oss och vi genom våra minnen. Samtidigt som det gemensamma erbjuder oss en trygghet vi längtar efter, önskar vi att få behålla rätten att lösa varje fråga helt individuellt. 

I den fantastiska text han skrivit gör Per Ehrström det synligt hur vi, till och med då vi delar samma föräldrar och barndomshem, kan ha så olika upplevelser och uppfattningar om livet. 

Oberoende hur olika vi och våra erfarenheter är, är de allra viktigaste frågorna gemensamma för oss alla.

Det är för mig en ära och ett privilegium att i egenskap av regissör få välkomna er in i Det som blir kvar.

Eftersom mitt barndomshem är ett hus vid åkerkanten i en finlandssvensk småstad, kan jag enkelt relatera till hemmet som blir kvar i vår pjäs. Trots att min åker blev bebyggd av en generation nyare hus, finns den ändå där. Det är åkern jag ser, inte husen.

Hemmet som blir kvar i vår pjäs finns i ett hus som byggdes i slutet av 60-talet, då mamman och pappan byggde sitt bo. Under de första årtiondena inreddes huset  och sedan renoverades kök och toalett efter hand. Senast fixades vardagsrummet till Mikaelas studentfest. Man ser att tiden har lämnat sina spår i huset.

Mamma Alice ville bo hemma så länge som möjligt. Hon ville se sin vackra öppna åker och horisonten från det stora fönstret. Fönstret som andas med mamman till hennes sista andetag.

Hur ser ett litet hus från 60-talet på landsbygden ut? Hur låter det?  Vilka ljud hörs genom fönstret, och vilka när man står på altanen? Hur ser det ut där? Hur faller ljuset in i ett hus som är byggt på en låg sockel? I ett hus vars tekniska livslängd redan passerat och där möss springer på vinden. Hushållsapparaterna fungerar, om än högljutt. På vinden finns flera kaffekokare, som inte längre används. De väntar antingen på större festligheter eller på sin egen begravning. Åkern är uthyrd för en liten summa, och arrendatorn kör sin traktor för att göra fåror, harva, tröska och vända jorden.

På ena sidan om fönstret förändras tiden, medan den på den andra sidan har stannat. Huset väntar på något som kan förflytta det ett halvt sekel tillbaka i tiden. Huset har sett mycket. Födelse, uppväxt och död; livet i hela sin bredd. Dagar blir till månader och år, till morgon-, eftermiddags- och kvällskaffe. Solen rör sig från öst till väst så pålitligt att man inte längre lägger märke till den.

I det här huset möts syskonen efter sin mors död. I ett hem som är samma för alla, men ändå personligt för var och en. Husets ljud och ljuset som faller in utifrån är samma för alla som ser och hör det. Men minnena är olika. Det här huset skulle kunna vara Ditt barndomshem. Du kan föreställa dig doftminnena, våra starkaste minnen, som en del av helheten. Hur luktade det i Ditt barndomshem? Instängt, talldoft, mögel eller nybakta bullar?

Huset åldras, dess invånare förändras. Vad är det som blir kvar? Åtminstone naturen och dess ljus. Det som finns på andra sidan fönstret.
Vi fortsätter leva.

För mig har det varit extra viktigt i just den här produktionen att karaktärerna skall vara människor från idag, de skall kunna komma emot dig på gatan utan att du tänker på att de är karaktärer från en teaterscen. Hurudana livsval vi gör, var vi bosätter oss eller vad vi jobbar med kanske påverkar vår stil och hur vi ser ut. Det har jag haft som utgångspunkt, utan att ändå understryka det för mycket.