Dagens värld verkar snurra kring var och en av oss. Allt ska ha betydelse för just mig, behaga mig, kännas rätt och bra för mig. Först och främst jag. Det finns en rätt självisk trend där våra mänskliga relationer riskerar att bli som transaktioner, nästan som byteshandel. ”Vad får jag ut av det här?” eller ”Vad kan den här personen göra för mig?”

Men hur skulle det vara om vi istället tänkte: ”Vad kan jag göra för dig? Hur kan jag stå till tjänst? Kan jag göra något för att hjälpa dig?”

För är det inte fantastiskt när någon blir glad över något du gjort för dem? När du överraskar en vän? Hjälper en kompis med barnen, tar dem till parken en stund så att hen får duscha i lugn och ro? (Borde göra detta själv!)

Vi vill vara viktiga för andra. Vi vill bli sedda och känna att vårt liv har betydelse för någon. Att någon bevittnar oss och vår existens. Vi vill höra till en grupp, om det sedan är familj, vänner, arbetskompisar, en hobbygrupp eller något annat. Vi är sociala varelser och vi behöver andra människor och relationer för att leva.

I dag har vi inte samma fiender som för tusentals år sedan, men människan har inte byggts om. Vi har samma genetiska mekanismer, samma behov. Behovet av att existera tillsammans. Att dela med oss, dela erfarenheter, gå igenom olika skeden i livet tillsammans och dela dem med andra, så att vi vet att vi inte är ensamma.

Att sitta i en teater- eller biosalong och uppleva en känsla tillsammans med andra är fint. Det finns något tryggt i att sitta i mörkret med andra människor, lite privat men ändå inte ensam. Att få processa känslor och händelser och kanske få en aha-upplevelse. Eller bara märka att man inte är ensam om sin upplevelse.

Kanske går du ut ur salongen med axlar som inte är riktigt lika spända, med den där känslan, som efter att man har gråtit, att det plötsligt går lite lättare att andas. Eller så har du skrattat så att det gjort ont i magen. Kanske har du blivit hänförd av allt det kunnande du fått bevittna.

Man kan bli inspirerad, glad, fundersam, arg, förtvivlad, ledsen, irriterad, besviken, lättsam eller känna hundra andra saker – men man är inte känslolös. Om det har väckt någonting, då har vi lyckats!

Jag hoppas att Den lilla skräckaffären kan väcka några goda skratt och en tanke om att vi ska ta hand om varandra och glädjas över varandras existens.

Välkommen på teater!

Läs mera om Den lilla skräckaffären här.