Antoine de Saint-Exupéry – äventyrsandan, självbiografin och fiktionen

År 1935 försökte Antoine de Saint-Exupéry göra en rekordflygning från Frankrike till Saigon. Försöket slutade med att planet störtade på gränsen mellan Egypten och Libyen. Antoine och hans mekaniker överlevde olyckan med lindriga skador, men de hade landat i Sahara. Vandringen genom öknen varade i flera dagar. De hittades av beduiner, som räddade dem och förde dem till närmaste stad. De här händelserna skriver Antoine om i romanen Kamrater på en irrande planet (Terre des hommes, 1939).

Antoine de Saint-Exupéry (1900–1944) arbetade som pilot för franska flygbolag under åren 1926–1931. Under den här tiden byggdes flygpost- och fraktförbindelser upp mellan Europa och Nordafrika, och vidare till Sydamerika. Han verkade också som postflygare i Argentina och Chile. Han var en av flygandets pionjärer och skapade också litteratur av sina erfarenheter – verk som kanske är missvisande att kalla romaner. Man kunde snarare tala om poetiska självbiografier, autofiktion där subjektiv personlig erfarenhet, omständigheternas realism och en närmast filosofisk reflektion löper parallellt. Verken kan läsas som dokument över mänskliga erfarenheter, äventyr, mod – och kanske framför allt ensamheten under långa och farliga flygningar.

Under andra världskriget befann sig Saint-Exupéry i USA i exil från Frankrike, som ockuperades av nazisterna. Den lille prinsen (Le Petit Prince) skrevs 1942 och gavs först ut  i USA – i hans hemland Frankrike först efter ockupationens slut. Saint-Exupéry återvände år 1943 till Europa. Han tjänstgjorde som spaningspilot i Medelhavsområdet och i södra Frankrike. Under sin sista flygning i juli 1944 försvann han, men först år 2004 hittades vraket som identifierades som Antoine de Saint-Exupérys flygplan.

Den som har läst Den lille prinsen känner igen händelseförloppet och de omständigheter som författaren skildrat autofiktivt i Kamrater på en irrande planet. I verket finns avsnitt där han reflekterar över öknens väsen och jämför sandens sken och bergens svarta väggar med barndomens murar kring parkerna – platser där han tillbringade sin uppväxt, som ättling till en ekonomiskt försvagad aristokrati. Båda verken förenas av teman som var viktiga för honom: den omedelbara upplevelsen av en annan människa, kamratskap, vänskap och tillit, konstgjorda gränser och den grundläggande samhörigheten mellan människor.

“Vad dig beträffar, du Libyens beduin, som räddade oss, så suddades du för alltid ut i mitt minne. Jag kommer aldrig att kunna erinra mig ditt utseende. Du är människan, och du framträder för mig med alla människors drag samtidigt i ditt ansikte. Du granskade oss aldrig, du kände genast igen oss. Du är vår broder. Och så skall jag se dig i varje annan människa.”

Citat ur Kamrater på en irrande planet, svensk översättning av Anders Cyrus.

Seppo Parkkinen, konsulterande dramaturg för föreställningen

Under föreställningens repetitionsperiod höll dramaturgen och pjäsförfattaren Seppo Parkkinen ett seminarium för ensemblen om Antoine de Saint-Exupérys liv och den historiska kontexten kring hans verk.

Mera information om Den lille prinsen och föreställningsdatum hittar du här.