Julian Garner växte upp med en familjehemlighet som han förstod först vid 65 års ålder. Det han som barn i 1950- och 1960-talets England upplevde som ett vanligt men kvinnodominerat hem visade sig rymma en helt annan historia. Den berättar han i The Godmother & Other Legends som den 11 november gästspelar på ÅST, där han som bäst också regisserar Drömmen om Elin.

Egentligen ville Julian Garner bara bevara familjens berättelser för sina barn och barnbarn. Till slut blev det en berättarföreställning som har turnerat i bland annat Finland, Storbritannien, Norge och Danmark.

Historier att ta av saknades inte. Minnena från hans första år är fotografiska, nästan filmatiska: han kan plocka fram dem, se miljöerna och känna atmosfären.

Han föddes på en gård i Northamptonshire och flyttade som liten till London med sin mamma och pappa. Två minnen av pappan är särskilt tydliga. I det ena står han på en stol vid diskbänken och försöker göra lemonad åt honom. Pappan blir arg, slår till honom och skickar honom i säng. Julian förstår ingenting – han ville ju bara göra något snällt.

I det andra står han i fönstret, med mamman som håller om honom, och vinkar när pappan går iväg. Pappan vänder sig om flera gånger innan han försvinner. Han ska till Amerika för ett år. Men han kommer aldrig tillbaka till familjelivet.

De fortsatte ändå att träffas, pappan fanns med i hans liv, kom bland annat och såg hans rugbymatcher under skolåren. 

– Men jag känner honom bättre sedan han dog än jag gjorde när han levde, och jag älskar honom mer idag. Men det fanns också en period då de inte hade kontakt, men det blir en berättelse för nästa show! 

Efter föräldrarnas separation växte Julian upp med sin mamma och sin gudmor. Hemmet var fullt av kvinnor som levde och umgicks tillsammans med andra kvinnor, eller utan män. För honom var det inget att fundera över. Det var så familjen såg ut.

Skrev sin första pjäs som 16-åring

Som sextonåring på internatskola hade han det kämpigt med skolarbetet och funderade på att sluta. Att hans bästa vän hade lämnat skolan gjorde inte saken bättre. Men så behövdes ett lejon till en pjäs av Bernard Shaw.

– Det var allt jag gjorde. Ett enda inträde på scenen, ett vrål.

Det räckte. Dramaläraren såg honom och bad honom provspela. Snart hade han huvudrollen som Buffalo Bill i en stor skolproduktion – och en utmärkt ursäkt att inte ägna sig åt skolarbetet.

Samma år skrev han sin första pjäs, Lifegame. Han ville regissera men visste inte hur man läser en pjäs, och tänkte att det skulle vara enklast att skriva något själv. Men då han var klar insåg han att tio sidor inte skulle räcka särskilt långt, det behövdes ungefär fem gånger så mycket.

– Men vännerna hade en lösning: de kunde improvisera. Tillsammans byggde de ut scenerna och vi fick ihop en föreställning, minns han.

Julian började också hålla verkstäder för yngre elever. När dramaläraren blev sjuk tog han som artonåring över undervisningen. Plötsligt stod han där med 26 lektioner i veckan.

Från de här åren kommer namnet The Frog Company, teatergruppen som i dag står bakom The Godmother & Other Legends.

– Namnet kommer från den grupp skolkamrater som 1974 utgjorde ensemblen och arbetsgruppen för Lifegame.

Stora livsval liv i olika länder

Sedan dess har det blivit många vägval, både inom teatern och i livet. Arbetet förde honom från England till Norge, där han bodde till och från under sexton år. Sedan år 1998 blev det Finland. I dag finns hemmet i Fiskars.

Att fatta stora beslut och fundera på var man hör hemma är alltså inget främmande för honom. Där finns också en beröringspunkt med Drömmen om Elin, som han nu regisserar.

Livets stora överraskning – hemmet

Men en av de största överraskningarna i hans eget liv väntade i det förflutna. Gamla fotografier och samtal med hans åldrande mamma fick honom att se uppväxten med nya ögon. Vid 65 års ålder förstod han att mamman och gudmodern hade varit ett par.

– När hon var 88 år lyfte hon katten på bordet och sade “Du visste vad vi var, eller hur?”  

Han hade förstått att det fanns lesbiska kvinnor i deras umgänge. Mamman och gudmodern var öppna och liberala, men att de två hade haft ett romantiskt förhållande hade han aldrig förstått.

Hemmet hade varit en samlingsplats för kvinnor vars relationer inte alltid kunde levas öppet i dåtidens konservativa Storbritannien. För Julian var de också de vuxna som fanns omkring honom: färgstarka personligheter som på olika sätt var med och fostrade honom.

Mamman och gudmodern hade träffats redan som sexton- och nittonåringar och genast funnit varandra. När Julian var omkring sex år hade gudmodern blivit en självklar del av hemmet. 

– Det blev min ”forever family”, som jag kallar det i föreställningen.

Att återvända till de här berättelserna har gett honom en större förståelse för människorna han växte upp med.

– När jag fördjupade mig i källmaterialet började jag se de där formande åren i ett nytt ljus. Det gav mig en mycket större uppskattning för människorna som uppfostrade mig och för allt de gjorde för att jag skulle bli just den jag är, och ingen annan.

I dag har Julian Garner skrivit över femtio pjäser och arbetar också som regissör och dramaturg. Många av hans verk har spelats internationellt på olika håll i världen och hans arbete har uppmärksammats med priser. På ÅST regisserade han våren 2023 Hanna Åkerfelts pjäs Storm, som blev en stor publikframgång.

Med Drömmen om Elin, som bland annat handlar om stora livsval, fortsätter samarbetet med Hanna Åkerfelt och med hans hustru Hanne Horte-Garner. Föreställningen har premiär den 28 januari 2027 i Konstens hus.

Att vara regissören som bestämmer allt och får alla andra att rätta sig efter honom lockar däremot inte Julian Garner. Han tycker att det behövs en viss ödmjukhet. Om publiken älskar en pjäs finns det något i själva texten som får dem att göra det.

– Min uppgift är att tjäna pjäsen och texten, säger han.

The Godmother & Other Legends spelas på Studioscenen 11.11.2026.

Drömmen om Elin har premiär på Konstens hus 28.1.2027