Den här processen har gett mig den fascinerande författaren Antoine de Saint-Exupéry som gåva. Den lille prinsen var sedan tidigare bekant för mig, men jag visste nästan inget om författaren. Nu vet jag lyckligtvis desto mer. Hans fascinerande livshistoria har också fungerat som inspiration i arbetet med den här dramatiseringen.

Antoine de Saint-Exupérys liv verkar ha varit fyllt av oväntade vändningar, äventyr, oräddhet och starka känslor. Det framstår som om hans konst stod i mycket nära relation till hans eget liv och hans egna erfarenheter. Det ger hans verk en särskild kvalitet och ett särskilt värde. Genom dem lyser människan fram i all sin mångfald. Antoine de Saint-Exupéry var en humanist som var övertygad om att det bästa i oss alla är vårt inre barn – något som behöver värnas och skyddas. För mig är han ett gott exempel på hur man sträcker sig mot stjärnorna och drömmarna, orädd.

I Den lille prinsen kan man också läsa in mycket av författaren själv och hans barndomslandskap. För mig skymtar det sagolika slottet Château de Saint-Maurice-de-Rémens i bakgrunden, och de somrar Antoine tillbringade där med sin familj som barn. Jag har speciellt burit med mig hur Antoine beskriver barndomens sjukbädd som ett paradis. Där fick han ligga i fred utan något som störde, medan hans mamma läste berättelser för sonen som höll på att återhämta sig. Hans kära mammas röst gav tröst samtidigt som fantasin förde honom till avlägsna platser och gränslösa äventyr.

Jag har valt ensamheten som föreställningens centrala tema. Som min kollega Seppo Parkkinen träffande konstaterade måste det ha varit ensamt att flyga med den tidens flygplan – på ett sätt som i dag är nästan svårt att föreställa sig. Min närmaste personliga erfarenhet av en sådan kosmisk ensamhet var när jag som nittonåring körde ensam tvärs över USA. Mina vänner hade flugit hem från New York, och jag skulle lämna tillbaka bilen i Los Angeles där resan hade börjat. Mobiltelefoner fanns förstås ännu inte – det gällde att läsa kartan. Jag minns hur jag körde mitt genom Iowas landsbygd, omgiven av majsfält som vajade i vinden. Det var så vackert. Plötsligt insåg jag – ingen visste var jag var just då! Jag var helt ensam i denna plåtlåda, mitt i Amerika, med landskapet som bredde ut sig utanför bilfönstret …

I dag tänker jag att i den där berusande känslan av ensamhet fanns också en längtan efter dem jag älskade, en intensiv vilja att få dela upplevelsen med någon. Kanske är det just det som alla äventyr i slutändan handlar om – att återvända hem.

Janne Pellinen (f. 1975) är en frilansande regissör från Helsingfors. Efter att ha utexaminerats som teaterregissör från Teaterhögskolan 2016 har han arbetat brett inom det finsk- och svenskspråkiga scenkonstfältet. Janne är också fast timlärare i regi vid Teaterhögskolan.

Mera information om Den lille prinsen och alla föreställningsdatum hittas här.