21.5.2025

Att sätta på sig en rustning varje dag är både tidskrävande och fysiskt påfrestande samtidigt som det är ett pussel för att få alla delar på rätt plats. Men ute i strid måste man ha en rustning för att ha en chans till överlevnad. Varje dag sätter vi på oss en rustning, rustningen är formad efter de upplevelser vi haft i livet, de människor vi träffat, normer och förväntningar. Vi grubblar över vem vi är men också vem vi är i andras ögon, hur vi presenterar oss själva. En av delarna av rustningen är vårt genusuttryck. Varje dag gör vi olika val för att passa in i de könsnormer vi har applicerade på oss. Exempelvis hur en medelålders man ska leva och uttrycka sig skiljer sig mycket från hur en kvinna i tjugoårsåldern förväntas leva enligt våra samhälleliga normer.

Normer är något samhället behöver för att människor smidigt ska kunna växelverka sinsemellan. Exempelvis trafikregler, normer kring hur vi hälsar och visar artighet, moraliska normer kring vad som är ont och gott. Men det finns också normer som skadar och inte direkt har något med människors växelverkan att göra, men som många ändå anser bör följas. Normbrytande kan vara obekant för många och genom att det utmanar deras världsbild är det något som skapar obehag. Det finns många begränsningar vi har satt på oss själva utan någon egentlig grund på grund av dessa normer och förväntningar. Könsnormer berör det yttre i hur vi klär oss, hurudan frisyr vi har, smink eller inte smink, men även i hur vi pratar, för oss och vad vi pratar om. På ett djupare plan handlar könsnormer också om hur vi ska tänka, hur vi förhåller oss till andra människor och samhället.

Medeltiden är en monolog där Samuel Karlsson undersöker de könsnormer som berör en pappa i medelåldern. Det handlar om att vara tillräckligt maskulin, leva upp till förväntningar om styrka och ledarskap, uppfylla rollen som samhället har format av hur en man ska vara. I kritiken av den stereotypiska maskulina rollen finns också sökandet av den positiva maskuliniteten. Vad skulle alternativet till dagens normer kunna vara? Finns det något alternativ som skulle se till att vi inte behöver sätta på rustning varje dag? 

I min intervju med Karlsson var jag intresserad av tanken bakom valet att bära riddarrustning, de teman som diskuteras och orsakerna bakom. Vi har alla egna upplevelser av förväntningar som vi känner att vi bör möta och händelser som är starkt förknippat till vårt könsuttryck. De ideal som finns är inte alltid de man själv identifierar sig med eller känner att man stämmer in på. Olika former av normbrytande är inte bara förbryllande för de som är djupt insnöade i ett normativt tänkande utan också förvirrande för de individer som känner sig utanför normen på olika sätt.

På scenen utforskar Karlsson alla sina frågor och dilemman genom karaktären av en riddare. Riddaren representerar enligt Karlsson två sidor. Dels ett idealbeteende, någon som hjälper de svaga, dels det våldsamma och brutala. Det går att tolka karaktären på flera sätt och det finns många olika lager av symbolik i hans närvaro på scenen.

Riddaren i pjäsen kan fungera som en symbol för maskulinitet samtidigt som den medför en humoristisk effekt. Kontrasten mellan den stela och hårda rustningen till det sköra och sårbara som ifrågasätter det stereotypiska maskulina. Riddaren känns som en klassisk symbol för styrka och maskulinitet därigenom är den ett bra redskap i diskussionen som förs på scenen. Karlsson behöver inte enbart genom skådespel skapa en karaktär som utstrålar maskulinitet utan rustningen förtydligar karaktären av den traditionellt maskulina mannen. Rustningen är tung, orörlig, stabil för strid men i närkamp är den dålig. Likt svårigheter den hårda uppfattningen om maskulinitet kan orsaka när det kommer till kommunikation och sårbarhet, det försvårar möjligheten till närhet. Rustningen skyddar den mjuka kroppen under sitt tjocka lager av metall. Att bära en känslomässig rustning skyddar också men även den är tung att bära och orsakar skavsår. Den trycker ut kroppen som deg i en form, tvingar den med sin järnhand likt hur könsnormer formar oss är rustningen oböjlig i sin struktur.

En rustning som stegvist tas av, den hårda glänsande metallen i kontrast till mannen i ett mjukt underställ som visar sig sårbar. Skalet, rustningen, den hårda ytan som fungerat som skydd för det ovissa och det obehagliga har tagits bort och istället är där en man öppen för livet och öppen för att ifrågasätta de krav vår bild av maskulinitet satt på honom. Manlighet innebär många saker: att lyfta saker, vara stark, skotta snö och dricka öl. Sådant som vanligtvis inte förknippas med den stereotypiskt maskulina mannen är att prata om känslor och kroppskomplex, att våga vara sårbar, våga känna. Ilska är den känsla män är tillåtna att uttrycka utan att ifrågasättas, ilska förknippas ofta med styrka, mod, självsäkerhet men ilska behöver inte innebära någon av dessa. Ilska är inte styrka och ilska är inte svaret på alla känslomässiga dilemman. Ilska är ett bra sätt att stöta bort och använda som sköld att gömma sig bakom. Ilska är inget som bjuder in och uppmuntrar till ömhet.

Pjäsen är en berg-och-dalbana av känslor, i den ena stunden är det skrattsalvor och i den nästa tårar. Sökandet efter sin identitet och ifrågasättandet av samhälleliga normer handlar om att kunna skratta åt deras absurdhet men också att kunna se allvaret. Att se hur normerna formar oss till personer vi inte skulle blivit under andra förutsättningar. Kroppslighet. Kroppen är något som åldras, något vi kommer ha med oss hela livet och ifall man får leva länge kommer man uppleva många olika stadier av kroppen och dess utveckling. Kroppen är det redskap som förenar oss med andra människor och förverkligar världen för oss. Att ha händer som kan röra andras händer, att ha ögon som kan möta någon annans blick, det är en gåva att kunna uppleva. Att känna en len gammal hand i sin unga utan att för en sekund tänka på att den egna handen kommer se ut så en dag. Möta den andra handen med ömhet fast vi inte alltid älskar det ens egen kropp är, en kapabel kropp som kan förena oss med andra människor är en vacker kropp och en kropp värdig av kärlek. Torkade tårar på min kind när pjäsen avslutas, rustningen är borta, vi är alla lite sköra och delar upplevelsen av de frågor som väckts. Oavsett om man är en pappa i medelåldern eller en kvinna i tjugoårsåldern är det liknande frågor man ställer sig. Kring kropp, identitet, relationer, förväntningar, om vi alla skalade av oss rustningen åtminstone ibland tror jag att vi skulle kunna vara snällare mot varandra, mera öppna och mindre beroende av vad normen har att säga om oss.

En essä av Tilde Boström, som studerar filosofi på Åbo Akademi. ÅST publicerar Boströms essäer som en del av hennes praktik på teatern.