En essä av Tilde Boström

Jag minns doften av sovrummet jag fick sova över i hos fammo och faffas. Inte bara doften utan också ljudet, det var exakt samma ljud som inledde pjäsen. En surrande frys och ett högljutt tickande väggur. I sovrummet hos fammo och faffas fanns en tv. Den hade en liten prick under skärmen som lyste rött och den brukade jag ligga och titta på tills jag somnade. Fammo och faffa hade en dator och en printer. Det hade vi inte hemma då. Det finns många minnen som får mig att känna en sån närhet till en sån plats som är så långt borta nu. Ett vemod, kanske det är drömmen tillbaka till barndomens simpla år eller den trygga känslan som fammos äppelgröt väckte på morgonen.

En mörk scen blir svagt upplyst, de distinkta ljuden av frysen och vägguret fortsätter i takt med en tung andning. Pjäsen Det som blir kvar behandlar teman kring syskonrelationer och känslor som kan uppstå när man återvänder till hemorten man en gång lämnat bakom sig. De tre syskonen Niklas, Maria och Mikaela återförenas genom deras mors bortgång och måste ta beslut kring begravningen och hur de hanterar allt det hon lämnat efter sig. De hamnar i konflikt kring nästan varje beslut som ska tas, de beskyller varandra samtidigt som den egna skammen hos dem ibland tar över. Syskonen tvingas möta varandra i denna mycket känslosamma situation, alla formade av sina livsval, och bemöts av känslor de försökt glömma. Sorgen av moderns bortgång, blygheten och osäkerheten mellan varandra.

Skuld och ansvar, vad har vi egentligen för ansvar? Det talas mycket om ansvar när det kommer till samhället, miljön och i professionella sammanhang, men vilken policy gäller egentligen när det kommer till familjen? Många känner automatiskt en plikt och ett ansvar att försörja och ta hand om sin familj medan många väljer att flytta bort, skapa sina egna liv iväg från de allra första relationerna i ens liv. Bara för att man är släkt betyder det ju inte att relationen fungerar, att man klickar som individer och kan upprätthålla en fruktbar relation. Har vi ändå ett visst ansvar för de människor vi kallar familj?

Något som är så långt borta kan kännas så nära, syskonen Maria och Mikaela är de som flyttade bort från den lilla orten och kommer tillbaka för att mötas av udda busstider och begränsade möjligheter till mathandling. Det som varit långt borta blir plötsligt nära, inte bara i en fysisk mening utan även känslomässigt. Minnen kommer tillbaka och de blir alla påminda om den relation de en gång haft. Känslomässigt laddade rum och konversationer, beslut som är svåra att ta efter en så lång tid av separation från den plats som en gång var så bekant.

Nostalgi är en stark känsla, ett förunderligt fenomen, precis som jag upplevde nostalgi genom de ljud och den tystnad pjäsen inleddes med kände säkert många samma sak. Just frysen och väggklockan känns som ett så personligt minne men samma ljud var säkert del av mångas besök till fammo och faffas. Nostalgi är något som kan sammanföra och binda folk, de tre syskonen fann tillbaka till varandra genom de upplevelser de delat och genom att komma ihåg och drömma sig tillbaka. Vissa relationer verkar vara ankrade i en viss form av nostalgi, relationer med barndomsvänner där ens livsstilar inte alls går ihop längre men man finner tillbaka till varandra genom nostalgin och minnena. Nostalgin känns lite som ett lim som håller samman relationer och gemenskaper, traditioner, känslan när man lyssnar på en låt man förknippar med en viss del av sitt liv, en frys och ett väggur.

Tilde Boström studerar filosofi på Åbo Akademi. ÅST publicerar Boströms essäer som en del av hennes praktik på teatern.