Klokskap möter dårskap. Vad som helst kan hända när akademiker från Åbo Akademi och improvisatörer från Åbo Svenska Teater möts kring samma tema. Kunskapskabarén bjuder på unika helaftonsföreställningar med kunskapsförmedling och underhållning i fokus.
Höstens åtta föreställningar belyser, granskar och problematiserar människan som kulturvarelse. Experter i etnologi, folkloristik, musikvetenskap, logopedi och religionsvetenskap presenterar fragment av sanning och skärvor av klokskap rörande denna besynnerliga, märkliga, mystiska, komiska och stundom triviala figur som vi kallar människa. Inget ämne är heller för svårt för Åbo Svenska Teaters skickliga improvisatörer plus kvällens kapellmästare.
Kunskapskabarén är en fusion mellan teater och vetenskap, ett koncept som utvecklats i Lund, Sverige.
Boka servering till teaterbesöket här.
En ideell organisation med säte i Lund som startade 2012, då som ett samarbete mellan forskare vid Lunds universitet och fria kulturutövare. Syftet är att bygga en arena för möten mellan två skilda kulturer i en öppen och kreativ anda, en plattform där forskning och teater kan samverka runt hårda fakta, svåra frågor och galen lekfullhet. Ett forum till vilket en publik bjuds in – deras frågor, förslag och nyfikenhet bidrar till att varje enskild föreställning får en unik prägel.
Kunskapskabarèén har till sin uppgift att ta tillvara alla medverkandes unika kompetens för att skapa lika villkor i en skapande process.
Kunskapskabaréèn vill vara en kunskapsförmedlare av vetenskapliga rön och forskning på Åbo Akademi.
Tankar om Kunskapskabaréns föreställningar 2023
Dessa texter är också parallellpublicerade på bloggen Kulturanalyser: https://blogs.abo.fi/etnologi/category/kunskapskabare/
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 1 av 8: Tjuvstart 10.10 kl. 19 Åbo, Kåren
Vad betyder det att vara vuxen och hur anses man bli vuxen? Fredrik Nilsson tog avstamp i den skämtsamma listan över s k vuxenpoäng. Det verkar vara en allmän uppfattning till och med globalt att man anses vara vuxen när man har ett eget hem. Vuxenhet knyts till en plats, hemmet. Det handlar också om styrning och makt i samhället, det är ordning och reda när folk har sina egna hem. Och det möjliggör också att driva in skatt. Att inte ha en egen adress gör en person onormal, omogen. Nomader, romer och samer har i tiderna ansetts vara omogna och de har uppfattats hota den allmänna ordningen. Gräsklippare, förkläde, fotriktiga skor och att läsa dödsannonser ger tydligen vuxenpoäng. Att ha en krukväxt ger 1 poäng och att hålla den vid liv ger 10 poäng.Enligt en poänglista i USA får man 25 000 poäng när man gifter sig! Om man skiljer sig blir man av med 15-17 000 poäng och om man gifter om sig får man 50 000 poäng.
Det kändes pirrigt att som teatervan sitta i publiken och ta till sig det här helt nya konceptet – vetenskapsteater. Improvisatörerna hade fullt upp med att förkroppsliga vuxenlivet. I improvisationsteaterns natur ingår att publiken får föreslå t ex platser, titlar, yrken, genrer och dialekter som improvisatörerna sedan ska följa. Igår blev det bland annat Sverigebåt (eller Finlandsfärja som man ju säger i Sverige), min svarta barndom, fantasy, tandläkare och kokkoladialekt. Improvisatörerna har en uppsättning hattar, peruker, skägg och några väskor till sitt förfogande. Jag vek mig nästan av skratt när en baby plötsligt föddes ur en fascinerande böld i foten! En annan lyckad och sympatisk scen var förlagd till Åbo Akademi. En förvirrad gulnäbb möttes av en glad tutor i en hurtig barnmusikal. Tutorn (latin: förmyndare) rättade till gulnäbbens keps och tutade ivrigt i en imaginär tuta på sin lika imaginära sparkcykel. Det blev en massa muntert hej hej och aja baja i äkta barnsångstil!
Universiteten har tre uppgifter: undervisning, forskning och samverkan med samhället och detta är ett verkligt lyckat sätt att göra det på.
Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 2 av 8: Premiär 11.10 kl. 19 Åbo, Kåren
Smaken är som baken – ganska läcker
Smaken är som baken, det har konstaterats sedan länge tillbaka. Fredrik Nilsson börjar den första föreläsningsbiten med att berätta om smak i allmänhet, hur den formas, hur den är bunden till tid, identitet och kulturell kontext. Här blev den sydsvenska rätten bänkavälling (alla veckans matrester samlade i en ho som sedan kunde ätas varm eller kall i ett senare skede) ett exempel på hur något är bundet till sin kontext, till vad man själv är van att äta men som känns främmande och kanske lite äckligt för folk utanför. Och vad gör egentligen något läckert eller äckligt?
Också människor kan kallas läckra, eller väldigt söta. Vill man kyssa någon så vill man veta hur den personen smakar. Det hade jag nog aldrig tänkt på, hur mycket av vårt språk kring det vi tycker om har att göra med att äta, med hur något/någon skulle smaka.
Vi fick också lära oss begreppet symbolisk kannibalism. Nilsson tog upp fans till den svenska sångaren Lill-Babs och hur någon i ett beundrarbrev tyckte att man borde göra godis av Lill-Babs som alla kunde äta för att bli lika snälla och empatiska som hon. Vi tänker att vi kan ta upp egenskaper av något genom att äta det.
Så frasen “vi är det vi äter” stämmer på både ett konkret och ett symboliskt plan. Att kunna säga att man tycker om något tillsammans är väldigt viktigt för oss människor. Till slut fick vi ett gott råd att bära med oss från föreställningen: att ta emot dem med annan smak med hela hjärtat!
Våra härliga improvisatörer visste lika lite som publiken om det som skulle ske under föreställningen. Det som berättades under föreläsningsbitarna var nytt för oss alla.
En improviserad scen handlade om en matkö på en högskola och där kom både bänkavällingen och några fårtestiklar in, det hade vi nyss hört Nilsson berätta om.
Klokskapen och dårskapen i Kunskapskabaréns format speglar varann på bästa möjliga sätt. Jag vet inte om jag skrattade mera under kunskapen eller kabarén, men man går hem efter föreställningen med nya saker att fundera över och lite ont i magmusklerna av allt skrattande!
Linda Javén
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 3 av 8: 18.10 kl. 19 Restaurang Billnäs, Billnäs
Gränslöst roligt och intressant – förväntningarna överskreds
Stämningen är varm och mysig inne på Billnäs Restaurang, hotfullt är nog det sista ordet man skulle använda för att beskriva den. Men kvällens tema för Kunskapskabarén är “Hotfullt! – en (över)skridande föreställning om gränser”. Fredrik Nilsson berättar att gränser finns överallt och de måste få finnas, vi kan inte leva utan gränser. Det finns många ritualer kring gränser, till exempel pass- och säkerhetskontroller eller negativa coronatest under pandemin. De som blir godkända, “är rena”, får passera över gränsen. Improvisatörerna gestaltade det här i en scen med kärlek över gränserna som förvandlades till en het tango “Jag är törstig, törstig efter dig!” “Jag kan vara din tripp!”
Gränsöverskridandet har också fått väldigt kreativa lösningar, som till exempel över Berlinmuren eller den bibliska historien om Jerikos murar. Raserandet av dessa gränser har sedan fått en betydande roll i historien. Men det finns också gränsöverskridningar som glömts bort trots att de varit av stor betydelse. Om den paneuropeiska picknicken inte säger dig någonting (jag hade ingen aning) så rekommenderar jag att du googlar det.
Google kom också väl till hands under pausen då publiken under första akten gett improvisatörerna rubriken “Harparskoglinjen” som tema för en scen. Vad var egentligen Harparskoglinjen? Både galenskaparna (ÅST) och klokskapen (Nilsson) medgav att det var lite oklart. Utbytet av klokskap mellan publiken och de som stod på scenen märktes också då man kunde ställa frågor till Nilsson. Många intressanta och tankeväckande reflektioner kom upp.
Vi lärde oss också om mårdhundsgränsen mellan Finland och Sverige. Här regleras antalet mårdhundar som kan ta sig över gränsen till Sverige. Man anlitar till och med mårdhundarna själva som projektarbetare, så kallade judasdjur. Detta gav inspiration till kvällens sista improviserade hyllningslåt – mårdhunden Maud och hennes förälskelse Tord vid gränsen mellan Finland och Sverige. Den pampiga låten fick dock ett tragiskt slut då gränsbevakningen dök upp…
Frida Lassus
Skribenten jobbar som turnékoordinator på ÅST och tycker om exceltabeller och fina koreografier.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 4 av 8: 19.10 kl. 19 Pargas, Brankkis
Pepparkakor i paradiset Pargas
Denna Kunskapskabarés tema var lust och begär, men också Pargas, hemmaplan för två av improvisatörerna, och publiken bestod främst av Pargasbor. Stämningen var varm, framför allt efter några skämt på Kimitobornas bekostnad.
Fredrik Nilsson berättade om begär och njutning med Pargas som utgångspunkt, vilket gav en känsla av det globala i det lokala, att allmänmänsklighet även gäller på mindre orter. Centralt var ordspråket “Bättre en kaka i ro, än tio i oro” (vi utgår från att det är pepparkakan). Asketism är idealt, och att avstå från begär anses som bra, att ha kontroll över sin mera djuriska impulser. Men vem bestämmer vad som är ett gott begär och vad som är ovana? Och kan man äta kakan och ändå ha den kvar?
I Pargas Kungörelser från 1920-talet skrevs det om begär; både om kornas begär att slicka i sig Chilesalpeter som användes som gödningsmedel, och om ungdomarnas begär efter frihet, prål och jazz. Tidningen presenterade djurens och ungdomarnas begär som dåliga: salpeter är giftigt och jazz leder till moraliskt förfall.
Nilsson berättar också att alla begär inte sågs som dåliga i 20-talets Pargas, t.ex. kvinnors begär att göra hemmet till ett paradis, eller kunskapstörsten hos unga, ansågs vara goda egenskaper.
Vi lever på ett annat 20-tal, 2020-talet, och vårt förhållande till lust, njutning och begär är annat än för 100 år sedan. Vi blir mera uppmanade till ett liv efter en slags lustprincip: maximera njutning och gör saker bara för att det är skönt. Samtidigt är det paradoxalt att eftersträva maximal njutning men också vara nöjd med det man har, så en slags askes är fortfarande idealt.
Slutklämmen var att njutning är väsentligt för en god samhällsmedborgare, och då kan en bit choklad eller en tupplur vara viktig aktivism för en bättre värld!
På scenen improviserades jazzgossen som dansat 42 km under en kväll, nakenbad i tre genrer och en hyllningssång till Pargas, ett passande avslut om det centrala: människans längtan till paradiset på jorden (Pargas).
Linda Javén
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 5 av 8: 26.10 kl. 19 Tiljan, Åbo Svenska Teater
Diagnos: nostalgi
Dags för en ny infallsvinkel på temat Konsten att vara människa. Alla kan vi den konsten, men är allt vi gör och inte gör självklart? Docent i folkloristik på ÅA Blanka Henriksson berättade att nostalgi mellan 1600-1800-talet klassificerades som en sjukdom. Det handlade om en sjuklig hemlängtan som man till och med kunde dö av. Symptomen var till exempel hög feber, hjärtklappning, magont och svimningsanfall. Botemedel fanns inte.
Senare har nostalgi övergått till att betyda vemod efter något man inte kan få tillbaka, till exempel den oskuldsfulla barndomen. Nostalgi var också synonymt med trånsjuka, en stark och tärande längtan till något gammalt, något från förr i tiden . Nostalgi, eller lengton (längton) kunde också få ekonomiska följder. En nyinköpt ko kunde ha hemlängtan och sluta äta, då gav den inte så mycket mjölk. En ny piga kunde ha sådan hemlängtan att hon inte jobbade bra. Inom folkmedicinen fanns det botemedel mot hemlängtan. Man kunde ta med sig tre kolbitar från sin egen spis när man flyttade och lägga dem i sitt nya hems spis för att bota sin hemlängtan. Tänk på ordspråket ”Egen härd är guld värd”.
Improvisatörerna tog sig an temat och vi fick bland annat höra att en grep kan ha hemlängtan, en piga grät och kved av olika fysiska besvär tills bonden stack en nål i hennes bröst, vi fick en nostalgisk resa till Amerika ombord på en ångbåt med en närmast hysterisk sång om trängtan. När Henriksson berättade om DDR-nostalgi, även benämnd ostalgi, fick improvisatörerna i uppgift av publiken att placera en sketch i Vilda Östern men en babushka involverad. Det blev en salig blandning av babushka och matushka och tre genrer följde på varandra: skräck, romans och musikal. Publiken vred sig av skratt! Musikern Kari Mäkirantas enastående impromusik ger hela showen sin stämning.
Publiken ställde många intressanta frågor till kvällens föreläsare. Bland annat fick vi veta att motsatsen till nostalgi, “det var bättre förr”, skulle vara utopistiska drömmar, vi blickar in i framtiden “det blir bättre sen”. Det är tydligen svårt att vara i nuet. Min egen reflektion är: tänk om vi skulle fokusera på nuet: “det är bättre/bäst just nu”!
Maria Olin
Skribenten jobbar som kommunikatör på ÅST och kommunikation i alla former är hennes passion. Och bubbel.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 6 av 8: 31.10 kl. 19 Pub Grönan, Hangö
Rysliga ovanor är andras vanor
Kunskapskabarén firade Halloween i ett regnigt Hangö med det mycket passande temat “Rysligt! – en skräckfylld föreställning om (o)vanor”. Den här gången var det Blanka Henriksson som lärde oss att ovanor är vanor som möts av motstånd av något slag.
Något som vi i Finland är vana med, och till och med riktigt bra på, är att köa. Vi vet hur man köar i en prydlig kö och väntar på sin tur. Och när vi åker utomlands blir vi irriterade på andras dåliga ovanor – här kan de ju inte alls köa! Men det upplever vi bara för att de har andra vanor än vi. Nordens främsta improvisatörer (som de tituleras av Kunskapskabaréns konferencier Nylander) tog sig an köandet genom att porträttera väntan på Bengt på Jurmo samt FM i köande där lag från Karis, Hangö och Riihimäki köade för ett ämbar.
Det enda som improvisatörerna har att tillgå förutom sina kroppar och röster för att improvisera sig genom kvällen är några peruker, lösskägg och olika slags hattar och mössor. Just huvudbonader är något som väcker mycket känslor om vanor och ovanor. En gång i tiden var det en vana, till och med rekommenderat, att bära hatt i Finland. Det följdes av olika regler om när hatten bör avlägsnas och vem som inte behövde avlägsna sin hatt. Att inte följa dessa regler var en dålig vana. Nuförtiden ses det som en ovana att unga bär mössa inomhus eller inte tar av sig kepsen. Men om mössan inte är på utomhus under årets kallaste månader, ja då blir det också tillsägelse. Aldrig tycks det bli rätt. Vanor och ovanor förändras hela tiden och ser olika ut för olika människor och i olika kulturer – vi kan igen en gång konstatera; en persons vana är någon annans ovana.
Henriksson tog oss också genom gaffelns historia och hur att äta med händerna gick från att vara en vana till en ovana i vår kultur. På något sätt hamnade vi sedan i en Bollywood-scen i ett kök med en låt om en butik som säljer gaffel och spik. Ovanligt påstår vissa, men en vana för oss på ÅST.
Frida Lassus
Skribenten jobbar som turnékoordinator på ÅST och tycker om exceltabeller och fina koreografier.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 7 av 8: 1.11 kl. 19 Skärgårdsbaren, Åbo
Med äckel i spott-lighten
Kunskapskabarén denna regniga onsdag hade ett spännande tema: Äckligt!
Blanka Henriksson började med en påminnelse om att föreställningarna är bundna under det gemensamma temat Konsten att vara människa, och att man kan vara människa på väldigt många olika sätt, och att vi sällan tänker på vilken konst det verkligen är.
Vad vi tycker är äckligt har ändrats och utvecklats med tiden. Förr har mat gjord på inälvor varit vanligt på de finska matborden, men nu känns sånt (utöver den färdigköpta leverlådan) som lite äckligt.
De två stora teman som Blanka behandlade var svett och spott. Att komma till matbordet direkt från åkern, både svettig och smutsig, var helt vanligt i bondesamhället. Smuts visade att du hade arbetat, att vara för renlig kunde få dig att verka högfärdig.
Svettlukt var förr socialt acceptabelt, men människan har velat dofta gott sedan länge. De första parfymrecepten kommer från antikens Egypten, det franska hovet var starkt parfymerat, och den första deodoranten kom till marknaden 1888. Historien är full av olika luktkulturer.
Spottandet har haft en helt annan plats i samhället förut. Offentligt spottande ansåg vara bra, och inom folkmedicin hade spottet magi och livskraft i sig. Att spotta hörde till en mängd olika ritualer.
När man började koppla spottandet med smittor av t.ex. tuberkulos blev det mindre acceptabelt att spotta på golv, eller att ha spottkoppar på offentliga platser.
Så både svett och spott, dessa evolutionära mirakel till kroppsvätskor, har gått från folkmedicin och socialt acceptabla delar av människolivet till något vi upplever som lite äckligt. Deodorantreklamer bygger ju på en rädsla för att verka äcklig. Kanske man borde våga gå mot strömmen och lukta lite svett ibland?
Improvisationen för kvällen bjöd på superstjärnan Inga-Lill som förespråkar naturlig kroppslukt och botade bölder med spott i en disco-musikal. I ett provkök kokades testikel med citrongräs och som avslutning fick vi en hyllningssång till prutten. Lite äckligt, och väldigt roligt!
Linda Javén
Skribenten jobbar som publikarbetare på ÅST och älskar polarexpeditioner och statistik.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Här reflekterar några ÅST-anställda över vad de lärt sig och vad de känt under den senaste föreställningen.
Del 8 av 8: 21.11 kl. 11 Tiljan, Åbo Svenska Teater
Den sista föreställningen av Kunskapskabarén, med temat Magiskt! spelades hemma på Åbo Svenska Teater och ingick i det officiella programmet för de finlandssvenska teaterdagarna. Tiljan var alltså fullproppad med diverse teaterproffs från runt om i svenskfinland och stämningen var på topp.
Blanka Henriksson tog avstamp i folktro, ritualer och vardagsmagi och hon påpekar att magi – tron på det och försök att utöva det ofta handlat om människors försök att förklara och hantera sin omvärld. Idag lägger vi mycket av vår tillit till vetenskapen, och i många fall utgår vi från att förnuftet vinner över skrock och folktro. Och medan det kanske inte skulle falla oss in att vandra tre varv runt en kyrka vid midnatt för att sedan blåsa i ett nyckelhål för att förhoppningsvis lyckas skåda in i framtiden för att se vad det kommande året för med sig, lever många skrockfulla element kvar i vår moderna värld. Många väljer att inte gå under en stege och känner kanske en liten rysning av obehag när en spegel går sönder. Och de flesta har säkert stöpt nyårslyckor nån gång – för att se vad det kommande året skall föra med sig.
Henriksson berättar vidare om diverse former av kärleksmagi som utövats i Svenskfinland. Tydligen kan man försöka lägga en vetebulle i vänster armhåla och klämma till riktigt ordentligt tills bullen blir svettig, och sedan bjuda den åt något inte ont anande offer som förhoppningsvis (?) äter den och därmed blir dödsförälskad i en omedelbart. Andra liknande exempel på kärleksmagi var te med tånaglar i eller en smörgås med hårstrån gömda under pålägget. Helt ärligt skulle jag föredra att förbli singel än bepröva dessa knep.
Skådespelartruppen som står för improvisationsdelen av programmet har efter sju föreställningar hunnit bli ordentligt varma i kläderna och ABC-dialogen (en historia improviserad så att varje ny replik börjar med nästa bokstav i alfabetet) och tre genrer (där samma scen improviseras i tre olika genrer – här skräck, romantisk komedi och musikal) flyter på så man nästan tror att dom är inövade på förhand. Närpesdialekten visar sig dock fortfarande vara svår att bemästra. Hela kalaset avslutades med en smäktande hyllningslåt till Cefisto – Centralförbundet för Finlands Svenska Teaterorganisationer. Den var faktiskt mera trallvänlig än man kunde tro.
Michaela von Hellens
Skribenten jobbar som försäljningskoordinator på ÅST och tycker om höstregn och kashmirtröjor.
